Siinto Hämäläinen:
Pandemi eller panik?
Jag skriver detta i början av 2021. Vi har ett spännande år bakom oss. Alla tror sig veta vad pandemi är för något. Fakta från Statistiska centralbyrån:
”SCB har fått information om 8088 dödsfall under november 2020.
….Den högsta noteringen under 2000-talet var 2002, då det registrerades 7720 dödsfall under november.
… Överdödligheten är än så länge begränsad till åldersgrupperna 65 år eller äldre. För personer i åldern 0–64 år dog något färre under november än genomsnittet 2015–2019. För kvinnor i den åldersgruppen handlar det om en underdödlighet på 12 procent, och för män är det 2 procent.”
Om det var 7720 dödsfall 2002, så måste det ses i förhållande till folkmängden 8,9 miljoner.
2020 fanns det 10,3 miljoner i Sverige, av vilka dog 8088 personer i november.
År 1993 dog 1,1 procent av Sveriges befolkning. Pandemiåret 2020 dog bara 0,9 procent.
Slutsats: Under pandemin dog procentuellt färre personer än när man inte hade pandemi.
Säkert är dock att flera och flera registreras som coronarelaterade dödsfall.
Varför gör man inte samma med andra dödsorsaker? Varför reagerar ingen på att alkoholrelaterade dödsfall är åtskilliga? Varför ropar man inte högt ut antalet överviktsrelaterade dödsfall?
Varför ser vi inga bilder på rökningsrelaterade patienter, som försöker få luft med sina förstörda lungor?
Varför har vi inte kopplat åldringar med lunginflammation till respirator förut? Är orsaken kanske att man har accepterat vissa sätt att dö?
Om man dessutom räknar in alla som haft covid-diagnos, men dött inom en månad av helt andra orsaker, blir statistiken helt missvisande.
Regeringen har pressats av oppositionen att ta i hårdhandskarna, så att man kunnat visa handlingskraft, trots att detta leder till orimligheter. Jag och min fru är i sjuttioårsålder och umgås med både barn och barnbarn. Det är vårt beslut, vårt val. Skulle vi isolera oss på kommando? Vi lever i ett fritt land!
Men ökar inte belastningen för sjukvården? Det gör det inte! Aktiva människor är friska människor! De flesta som dör är isolerade gamlingar på sjukhemmen eller hemma i ensamhet. De dör besvikna, utan några glädjande besök av anhöriga, utsatta för den vård som ofta är rakt emot sunt förnuft och inte av samma kvalitet, som när anhöriga kom på besök dagligen. Personalen är ofta skrämd, och vågar inte, eller orkar inte ge bästa möjliga vård, med all skyddsutrustning som skall av och på varje gång patienten vill ha lite vatten eller behöver lägesändring.
För många är en virusinfektion samma som dra en nitlott i livets lotteri: man får i sig ett virus, och spelet är slut, inget att göra åt saken.
Det saknas anvisningar för vård: Gör som du vill, behandla dig hur du vill, det finns inget rätt eller fel sätt. Resultatet beror bara på tillfälligheter. Eller?
Ingenting kan vara mera fel!
Det är du som med dina behandlingar bestämmer hur infektionen utvecklas, och hur hårt du drabbas.
Du måste lära dig att behandla infektionen rätt hela vägen, så att din väg inte leder till intensivvårdsavdelningen!
Om man verkligen vill lära sig hur man skall hantera infektioner, så det bästa sättet är att så noggrant som möjligt dokumentera händelseförloppet på alla insjuknade, om man tagit värktabletter, kylt eller värmt sig, har man druckit kallt eller varmt, vad man ätit, om man vilat eller gått till jobbet, osv. Sedan skall man skriva upp hur bra eller dåligt man har klarat sig. Nästa steg är att följa det exemplet som lyckats klara sig med minsta besvär och avstå från de metoder som leder till respiratorn. Enkelt och effektivt sätt att lära sig göra rätt!
Kanske går det till så här:
Du får i dig virus. Din kropp reagerar med att höja temperaturen och försvarsaktiviteten. Du reagerar med att slå ner ditt eget försvar genom att göra allt för att få ner temperaturen. Varje gång du tar en Alvedon, blockerar du ditt eget försvar några timmar, tills kroppen märker misstaget och försöker höja tempen igen. Du får frossa, och tar Alvedon, i stället för att hjälpa din egen kropp.
Bakterier och virus förökar sig snabbare vid 37 än 39, så du ger dem ideala förhållanden att ta över din kropp.
Du blir sängliggande och kanske hamnar på sjukhuset. Din kropp försöker desperat vinna över infektionen genom att öka förbränningen, men personalen gör allt för att motverka, de öppnar fönstret och kyler ner dig. Din puls ökar till 120, du får frossa, dina ben kallnar, andningen blir snabbare.
Till slut har du bara värme inne i baken och i huvudet, mätaren visar över 41 grader, dina ben är iskalla, du börjar kallsvettas, du kan inte äta eller dricka. Dina anhöriga släpps inte in, för att ”skydda dig från smittan”, vilket ger personalen total makt över ditt liv, utan att någon ifrågasätter behandlingen.
Du kanske hamnar i en respirator. Om din kropp fortfarande vill höja temperaturen och vill ännu slåss mot infektionen, är det därmed omöjligt: ökad förbränning kräver snabbare andning och mera syre, men hur skulle du kunna vrida upp farten på respiratorn?
Den reglerar hur mycket syre du får. Lyckas du höja temperaturen, får du kanske is i armhålor!
Man gör alltså fel efter fel och skyller på viruset!
Logiken brister också: En person som är kopplad till respirator, kan inte hosta på någon, för luftstrupen är kopplad till andningsslangen. Ändå har man astronaututrustning om man är i närheten.
Anhöriga tillåts inte komma på besök, för att inte smitta patienten, som redan är full med smitta. Patienten kan inte spotta på dem heller. Vem blir då smittad?
Patienten får dö i ensamhet och bli en siffra i statistiken.
Om vi jämför med vanliga sjukhem, så sanningen är att varje år dör 20-25 procent av boende där.
Jag minns då jag började arbeta på ett sjukhem för över 40 år sedan.
Det fanns fyra avdelningar med cirka 38-40 boende per avdelning. På en demensavdelning fanns mestadels uppegående. Blöjorna var tunna och höll inte för kisset. Därför fick dessa boende sova med bara lakan över sig när filtarna var våta.
Det kom en förkylningsvåg. Under några veckor dog 8 boende, alla på samma sätt, skakande av kyla, Man till och med tvättade dem med sprit, för att det ”känns säkert skönt”. Nåja, frossa är inte skönare om man kyler ner. Vanligtvis dog man inom några få dagar.
Jag fick i början gå på olika avdelningar. På en annan avdelning var sängliggande klara patienter, nästan alla hade kateter, så de kunde inte kissa ner sig.
Därför hade många egna tjocka täcken, andra ville ha flera filtar på sig.
Förkylningen gick genom avdelningen där också. De som fick feber, fick i regel själv bestämma över sina täcken, De behövde inte frysa, de utsattes inte för spritavtvättningar. Av dessa redan försvagade personer dog bara två.
Jag insåg snart att det fanns ett samband mellan nerkylningar och patientens snabba försämring. Jag började bre filtar på feberpatienter, och såg att allt fler klarade sig. Lite senare började jag undervisa hur man bäst skötte feberpatienter. Denna avdelning som hade åtta dödsfall på en gång, blev min basavdelning, och statistiken visade att vi hade lägst antal döda år efter år, och de som dog, dog av andra orsaker,
Några år senare skrev jag ett häfte på 50 sidor, där jag förklarade noggrant vilka faror som man måste undvika, för att klara sig vid infektioner.
Det var dock en kamp med dåliga odds: visst kunde jag visa för dem som jag jobbade med, att mina behandlingar fungerade, men samtidigt kunde andra sjuksköterskor säga: ”Jag är sjuksköterska som du! Vi gör så här på min avdelning i stället!”
Dock har jag haft många elever under årens lopp. Det var lättare att lära dem, för man behövde bara säga: ”Titta hur jag gör! Den här patienten har iskalla ben och het panna. Tempen är på väg uppåt. Vi tar några filtar, mest värme till benen. Kolla om två timmar, då börjar fötterna kännas varma, och samtidigt kallnar pannan. Temperaturen kanske stiger lite först, men du märker att patientens puls blir mindre snabb, och han kommer att lugna sig. Vi behöver inte försöka få ner febern, den går ner sedan av sig själv!”
När det sedan hände som jag sagt, hade eleven förhoppningsvis lärt sig något.
Så detta med pandemi är redan bekant för mig, tidigare orsakade inte några fler dödsfall någon panik hos personalen, det var livets gång.
Ingen kom på tanken att koppla till en respirator. Anhöriga var alltid välkomna. Rädsla för smittspridning var ett okänt begrepp.
Ett undantag var svininfluensan: Sverige köpte vaccin för 3,5 miljarder kronor, folk trodde att livet skulle ta slut om man inte fick sin spruta. Men när våren kom fanns hälften av sprutorna kvar, paniken hade släppt.
Jag försökte lugna folk genom att säga att jag inte själv ville ha vaccin. Jag visste att svininfluensan fanns i hela världen, medan paniken var ett svenskt företeelse.
Eftersom jag hade hand om patientlistor, visste jag vilka som hade tagit vaccin och vilka som dog under åren. Vanligen var dödligheten högre bland dem som hade vaccinerats.
Även när det gällde svininfluensan.
Denna 2020-pandemi är för mig obegriplig. Alla som litar på sina masker får gärna ha dem, men varför klaga på andra? Om jag inte har en mask och du har, hur skall mina virus gå genom din mask i din mun? Är den halvgenomsläpplig, så att virus utifrån går in, men inte dina virus ut? Dessutom hostar jag inte.
Du säger: ”Du kanske är infekterad, men du vet inte om det än?”
Antagligen kommer jag aldrig att veta det heller!
Nu är det ju så i praktiken att friska personer stannar hemma från jobbet, och sedan klagar de som är kvar, att det är jobbigt. Givetvis, men sjukhemmen är fortfarande inte överfulla, bara fulla, som de mestadels varit alla år.
Mottagningarna däremot ekar tomma, många avdelningar fungerar på halv fart.
Journalisterna är bara intresserade av intensivvården, och där har man säkert fler nu, eftersom patienter från andra avdelningar skickas dit.
Om man berättar om halvtomma avdelningar, anses detta som inkorrekt, det ger inga poäng.
Om man skriver en insändare som är kritisk till vissa åtgärder eller föreslår vettigare förhållning till coronavirus, kommer den inte att publiceras. Ändå har coronavirus varit känd sedan 1930-talet, då man upptäckte virus överhuvudtaget.
Det finns hundratals olika virus på varje människa, och även covidvirus finns i otaliga varianter, inget nytt. Vi lever med virus hela tiden.
Siinto Hämäläinen
https://www.siinto.com/
